Gästinlägg

Gästinlägg: Risveden Terräng 2012

Jag brukar säga att jag älskar uppförsbackar & terränglöpning. Det gäller väl fortfarande, men under loppet i dag såg jag i stället fram emot varenda nedförslut som gick att uppbringa. Vasaloppet borträknat, så är nog Risveden den jobbigaste tävling jag genomfört.

Till stor del beror det nog på att jag inte var tillräckligt förberedd för att springa 17.7 km i extremt tuff terräng. Dagens lopp är faktiskt den längsta distans jag sprungit i år. Träningen brukar ju annars mest bestå av barnvagnsjogg längs cykelbanor. Men favoritlöpningen är annars att dra ut i skogen och springa längs stigar och spångar. Därför kunde jag inte motstå att prova på Risveden Terräng när chansen väl kom.

Tanken var att ta det lugnt, se det som ett äventyr, njuta av naturen o.s.v. Ja, ni vet säkert vilka dumheter som man kan intala sig. Men när startskottet väl går så är det ju tävling. Vare sig man vill eller inte. Tävlingsdjävulen är stark.

Första 6 km. var väldigt lättlöpta, längs med grusvägar. Sen vek banan in i skogen. Där följde ungefär 1 km. halvtuff löpning längs med en skogsstig. Sen kom väggen. En av de mest brutala stigningar jag upplevt. Det fanns inte en chans att springa uppför den. Jag fick snällt gå, med mjölksyra sprutandes upp över öronen. Låren kändes som betongpelare. Runt om i skogen hördes förvirrade rop och frågor från medlöpare om det här var VÄGGEN, eller om det skulle bli värre? :)

Resten av loppet gick längs smala skogsstigar, i lervälling och över smala spångar. Det där med att njuta var bara att glömma. I alla fall det där om att njuta av omgivningarna. Njutningen blev i stället att känna vad min kropp ändå var kapabel till. Trots krampkänningar i magen, mjölksyra i benen och ett krånglande knä så passerades kilometerskylt efter kilometerskylt. Sista 3 kilometrarna av loppet gick delvis längs en asfaltväg. Plötsligt kändes det underlaget nästan onaturligt. Kroppen hade vant sig vid den hårda terrängen i skogen.

Väl i mål (efter någon sorts spurt) mådde jag inte speciellt bra. En snäll funktionär kollade så att allt ändå var ok. Sen tryckte jag i mig en banan och en halvliter mjölk. Efter 30 minuter var jag tillräckligt ok för att köra hem. Jag tror inte att jag hade kunnat springa 1 sekund fortare än jag gjorde. Pulsklockan visade en medelpuls under loppet på 180 slag/min.

Risveden marknadsför sig som västsveriges tuffaste terränglopp. Det stämmer säkert. Men framförallt är det sannolikt västsveriges trevligaste terränglopp. Jag tror aldrig att jag upplevt så trevliga och hängivna funktionärer någon gång, under något lopp. Det tillsammans med fin publik och fantastiska medlöpare gör att jag varmt rekommenderar loppet till dig som är sugen på en utmaning. Nästa år går loppet lördagen den 14 september. Ses vi där?

/Jonas

Annonser
Categories: Gästinlägg, löpning | Etiketter: , , , , | 4 kommentarer

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.